En Midsommarnattsdröm

Jag har varit och sett En Midsommarnattsdröm av Shakespeare. Den spelades utomhus och på engelska. Det som slog mig var hur alla faktiskt blivit utsatta för spratt och naturligtvis var helt omedvetna om detta. Pjäsen utspelar sig ju på tre nivåer.  Hermia är kär i Lysander som besvarar hennes kärlek. Demetrius är också kär i Hermia. Helena är olyckligt kär i Demetrius. De fyra blir ovetandes föremål för alvernas lekar som med hjälp av blomsaft förvandlar Demetrius och Lysanders åtrå för Hermia till häftig förälskelse i Helena. Helena tror att hennes vänner driver med henne och Hermia kan inte förstå vad som hänt med hennes älskade. I slutet av pjäsen återställer alverna delvis förtrollningen och Hermia och Lysander gifter sig med varandra liksom Helena och Demetrius. På bröllopet spelar en grupp hantverkare en pjäs ”Pyramus och Tisbe” och under skådespelet hånar och kommenterar de fyra nygifta pjäsens orimligheter och motsägelser. De är ju inte medvetna om att de själva blivit utsatta för alvernas spratt och också tett sig löjliga och ologiska.  Jag tänker på hur lätt det är att se andras fel och brister men inte kunna se sina egna. Pjäsen påminde mig mycket om det bibliska citatet ”Det är lättare att se grandet i sin nästas öga än bjälken i sitt eget.